Okej here we go.
Jag heter då Mia Catherine Leah Amanda Lindström Nässlander Pinaitis och föddes i Hallunda den 28 juli 1993. Växte upp där och hade en helt okej barndom där men med vissa svarta hål.
Jag har massor av minnen från min tid där, mer än vad jag har av min barndom i Nykvarn.
Första gången jag cyklade, första gången jag slog mig riktigt ordentligt osv.
Vi flyttade till Hökmossvägen 25 i Nykvarn när jag precis skulle fylla 6 år. Började i förskolan på Turingeskolan.
Träffade där min första bästa vän som hette Amanda och vi höll ihop ett bra tag där.
Jag hade en katt som hette Tussie och två marsvin som jag tyvärr behandlade som mina dockor.
Gick ofta omkring med dem i en barnvagn och var nog världens dåligaste matte.
Hökmossvägen var nog det bästa stället att växa upp på. Tryggt område och det fanns otroligt många skitungar att leka med. Åren gick, mina föräldrar skilde sig och i och med det så växte jag upp ganska snabbt. Insåg att livet inte alls var så perfekt.
Jag blev deprimerad och sökte tröst hos mina vänner som ändå inte behandlade mig speciellt bra. Men hur kunde jag veta? Jag hade ju inget att jämföra med.
Min relation med min mamma och bror blev bara värre och värre och jag slutade att äta.
Det var inte medvetet utan det bara blev så för att jag var olycklig.
Jag började i åttan och fann en tvillingsjäl i en tjej som heter Moa och jag blev långsamt men säkert frisk och åt mer än någonsin.
Vi hittade alltid på något att göra, och hade alltid så jävla roligt tillsammans. Vi höll ihop i nästan mer än 2 år. Sedan började det knaka i relationen - Men det är inget jag tänker skriva om här.
I samma veva så blev jag kär för första gången. Men det kommer jag att skriva mer om sedan.
Iallafall, jag började bli intresserad utav konst och tatuering på riktigt och även nu finns drömmen om att hålla på med tatuering. Men utbildning kommer alltid först, att ha något att falla tillbaka på.
Jag gick ut nian med 2-3 VG:n och resten G, vilket jag var oerhört stolt över eftersom jag hade arbetat upp mig från flertal IG:n.
Det var sommarlov och på midsommaren 2009 träffade jag Rosa, som skulle komma att bli en av mina bästa vänner.
Jag hade sökt till Wendela Hebbe - bild, form och design och kom in, vilket Moa också gjorde.
Första dagen var nervöst men jag kände många som skulle gå i andra klasser och så hade jag ju Moa.
Och det var också första gången då jag såg anledningen till att jag senare skulle hoppa av skolan. Eller rättaresagt: Anledningen till att min ångest blev så svår att jag knappt kunde leva som en normalt fungerade människa.
Jag älskade inte min klass från första början oh nej. Men senare när man lärt känna alla så kändes allt så jävla bra. Jag ÄLSKADE verkligen min klass - for now.
Det var också nu jag började få upp ögonen för musiken, August burns red var en tydlig favorit redan från början. Ingenting är bättre än den känslan man får på en konsert, känslan som får en att glömma allt annat och bara lyssna, känna och uppleva.
Tiden gick och jag var uppöverhuvudet förälskad i ett skal. Ett tomt äckligt skal som egentligen inte var mer än en dröm. Allt var bara så ytligt och obetydligt. Jag litade på honom och väntade på honom, endast för att han inte var redo.
Jag orkade iallafall inte längta mer efter något som aldrig kunde hända. Och jag släppte honom.
Några dagar senare så kraschade allt omkring mig.
Jag orkade helt enkelt inte se dem längre. Jag var så äcklad av mig själv, sjukt äcklad och orkade inte längre. Jag slöt mig och slutade att umgås med folk. Men Min räddning var helt klart Rosa, jag hade inte klarat att komma över det så snabbt utan henne.
Moa hade jag för längesedan glidit ifrån och fanns inte i mitt liv längre.
Vi bestämde oss för att skita i världen och skita i vad alla andra tyckte om oss, leva våra liv och bara vara. Det gick några veckor och rosa hade tjatat på mig ett tag om att hon ville att jag skulle följa med på en spelning där hennes klasskompis skulle spela med sitt band. Jag bestämde mig för att följa med.
Han mötte oss vid Nynäsgårds station och vi gick sedan till Pizza House där jag fick träffa alla i hans band. Det var också då första gången jag träffade Gustav. Fast jag knappt har något minne utav det.
Spellokalen låg lite längre bort så vi började gå efter att ha delat på en pizza som smakade för mycket bea. Vi kom dit och snackade lite med alla i bandet. Philip, Nuri, Nils, Elias, Tim och deras manager Gustav. Vi drack jäger och hade det allmänt gött.
Sedan var det dags för dom att gå upp på scen. Jag kommer ihåg att jag och Rosa satt i ett hörn och betraktade Gustav som börjat fixa lite med sladdar och instrument och jag sa en urtöntig kommentar som:"Shit, vad sexig han e..." Hahaa alltså ah...
Men iallafall, jag kände mig så jävla dragen till honom. Utseendevis så var han inte alls som de killar jag brukar bli attraherad utav och jag kunde inte få honom ur mina tankar under hela tiden Bandet spelade.
Efter spelningen så började världens mest störda fest. Hade så jävla kul och blev så jävla full.
Det blev dags för att sova och jag såg gustav gå in i ett rum - ensam.
Jag velade och velade, ska jag gå in? eller han kanske inte vill det... blablabla.
Jag tog iallafall mod till mig och gick in. Mer berättar jag inte om den kvällen.
2 månader efter så var vi tillsammans. Han var min och jag var hans. En mer lojal vän har jag aldrig mött. Vi firar 10 månader idag, tiden har bara flugit iväg. Mycket har hänt sen den 5:e december då jag gick på spelningen i Nynäshamn.
Vänner har kommit och gått. För tillfället så är jag hellre ensam än att bli sårad. Orkar inte med falska människor och tänker inte lägga någon tid på sånt.
Jag går nu hos en kurator och mår väldigt bra förutom att jag kan knappt vänta tills jag ska börja söka skolor och börja utbilda mig igen. Jag funderar mycket på framtiden men vet inte alls vad jag vill göra just nu. Tatuerare, arkeolog, läkare? finns så mycket att välja bland.
Jag spenderar mycket av min tid till att läsa, vilket jag alltid har gjort sedan jag fick min allra första bok när jag var runt 8 bast (harry potter och de vises sten)
Musiken betyder fortfarande väldigt mycket för mig. Musiken hjälper mig att glömma, att minnas och att leva.
Nu vet jag faktiskt inte vad jag ska skriva mer... Det är svårt att skriva om hur jag är så jag skrev mest om hur mitt liv har sett ut och vad jag gör just nu. Hur jag är kan ju uppfattas olika för alla eftersom alla har olika åsikter. Men men... That's all.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar