Kärlek är för dem som har tur.
Så är det verkligen. Och inte för att gnälla, men när fan ska jag ha tur i kärlek egentligen? När kan jag någonsin duga för en person? När ska någon älska mig för den jag är? Jag får så ofta höra:"du är ännu ung, det kommer.." men jag känner mig så himla gammal att det är sjukt.
Varje gång någon påminner mig om att jag är sexton så vägrar jag nästan tro på det. Jag antar att mina erfarenheter har gjort mig äldre i sinnet.
Jag sitter inte och skriver att jag är världens mognaste människa men jag är mognare än vad jag antagligen skulle vara utan dessa upplevelser.
På ett sätt är jag så himla glad över det och på ett annat så skulle jag vilja vara precis som alla andra sextonåriga tjejer. Eller kanske tillochmed femton fjorton.
Då man sket i allt som hette känslor, hade flera killar på g och allt var så himla oskyldigt. Ingen blev sårad och allt var bara så jävla underbart. Nästan som en svartvit långrulle. Inga färger som stör varandra, inga kontraster som kolliderar. Ja ni förstår mig nog... eller? Men då skulle allting vara så oseriöst också, så jag tar tillbaka detdär.
Jag har alltid tyckt om att vara ensam, kunna göra vad jag än vill och inte känna mig bunden till någon eller något. Men du ändrade allt. Du vände upp och ner på hela min värld. För första gången på en lång tid så ville jag tillhöra någon.
Jag ville tillhöra dig och det vill jag än.
Varför duger jag inte.