Jag pratar just nu med en tjej på msn som precis dumpat sin kille för en annan och sedan ångrade hon sig - men det var försent. Det får mig att tänka på det förlutna. Eller det låter som flera hundra år sen... Men jag vet hur hon känner just nu eftersom jag har gått igenom samma sak och såklart försöker jag trösta osv osv men jag vet att det gör ingenting bättre, absolut ingenting.
Poängen med detta inlägg är att jag blir så himla frustrerad när någon säger: "jag kan inte komma över honom, jag kommer aldrig kunna gå vidare."
Det känns som det nu ja men ibland får man rycka i kragen och hitta styrkan i sig själv och om inte det, i sin familj och vänner som finns till för att stötta en genom allt det dära.
På senaste tiden så har många av mina tjej kompisar blivit dumpade av sina pojkvänner som praktiskt taget går vidare efter någon vecka med någon ny brud och bryr sig inte ett piss om exet som han precis har dumpat. Det är sjukt hur nära kärlek och hat ligger varandra. Men grejen är, när man ser tillbaka på det där efter något år så skrattar man åt alla nätter man legat sömnlös med längtan och saknad i alla nerver som existerar i kroppens alla hörn. Alla tårar som gråtits, alla raseriutbrott man fått pga sin egen idioti som man påstår existera men som inte ens finns där. Alla gånger man... Alla gånger man har lagt allt på sina egna axlar, tagit hela skulden och känt tygnden som trycker ner en mer och mer för varje gång.
Jag sitter och skrattar åt mig själv för att jag någonsin har känt mig så himla ovärd och oälskad på grund av en/flera kille/killar som egentligen inte brytt sig ett piss om mig.
Jag har alltid vetat om i bakhuvudet hur äkta kärlek ska vara, hur jag ska bli behandlad. Men jag har aldrig träffat en person som kunnat uppfylla dem kraven. Jag har nöjt mig med mindre och därför så har jag blivit krossad, gång på gång.
För äkta kärlek handlar inte bara om att man ska vara kär eller vara förälskad i personen.
Det är så himla mycket mer, det är att ta personen för hur han/hon är och inte för vad han/hon kan bli. Det är att komplettera varandra och acceptera varandras brister.
Nu låter jag som någon jävla moralkärring men de e fan i mig min blogg och jag behövde skriva av mig.
Och tonårskärlek ska man egentligen inte alltid ta så himla seriöst utan bara ha kul fan, imo.